fredag 24 september 2010

Viktiga nötter finns det gott om....

Vi kom ner på stan i morse trots allt, handlade ett par stövlar och ett par kängor samt en kofta med 20% rabatt, blev helt ok, men så var det väl ungefär färdigshoppat om man ska följa budgeten. Lite skillnad att leva på föräldrapenning istället för lön och samtidigt spara till Nya zeeland. Widar var en ängel i affärerna efter gallskriket på spårvagnen. Han jollrade, lyssnade och somnade.

Sedan tog vi vagnen hem, orkade inte gå. Tror du inte det står ett gäng nötter på spårvagnen då? Äldre eller ja medelålders herrar och damer står där barnvagnen och handikappade får vara, jag har inga problem att få in vagnen, men det kommer även en dam med rullator. Hon försöker visa att hon vill ställa rullatorn bredvid mig där de tre medelålders viktiga personerna står. Tror ni de flyttar på sig? Nä, då de fortsätter att prata om allt de ska göra inför helgen och hur jobbigt det är att åka spårvagn när alla ska på. Vagnen var inte full ens...

Damen med rullatorn ber de viktiga nötterna att flytta på sig varpå den ena herren flyttar på sig en decimeter...och är ännu mer i vägen.
Nu börjar jag bli irriterad för vagnen åker  och damen har svårt att hålla balansen.
-Ursäkta säger jag, men de här platserna är för barnvagnar och handikappade
Herrn tittar på mig och på tanten
-Ja men ni får väl plats här...
-Men ser du inte att hon inte kommer fram med rullatorn?
-Ja, men vi står ju här också...
Nu säger damen i sällskapet, ja men du kan sitta här, alltså längst in på en sits som åker upp och ner, bakom de viktiga nötterna.
-Nej tack säger damen med rullatorn, jag kan sitta på min rullator om jag får plats.
Nu är jag riktigt irriterad så jag svingar mig upp på den vita springaren för att rädda damen och fräser, flytta på er så hon kan sätta rullatorn bredvid mig innan hon ramlar....
Nu blir det fart på de tre viktiga nötterna, främst tack vare tanten i sällskapet, hon drar med sig herrn som haft svårt att fatta samt deras sällskap och går och sätter sig , japp sätter sig på de lediga platserna lite längre bak i vagnen.
Jag menar, hur trög får man vara och varför tar det aldrig slut. Har folk tappat allt vett? Kan jag inte få komma hem efter en bra resa nån gång? Eller det var orättvist, det händer att det fungerar. Men jag blir lika förvånad varje gång folk beter sig så här. Konstigt nog är de mest hjälpsamma på spårvagnen tonårsgrabbar och gamla damer. Funderar på att göra en fullskalig undersökning av detta.
Jag och damen med rullatorn himlar med ögonen och hon säger tack så nåt gott har jag gjort idag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar