blir skuggorna större, oron, spökena, vad man nu än kallar dem. Har matat liten som somnat om, men jag kan inte sova. Lyssnar på nattradion och är glad att kvällens tokblåst lugnat ner sig. Blåste 22 sekundmeter och jag trodde trädet utanför fönstret skulle vika sig. På radion och i gp har det varnats om träd, flaggstänger, tak mm. Är ingen bra natt, oro i kroppen och huvudet.
Förr brukade jag gilla att ha lägenheten själv när Matte låg ute på jobb, det gör jag fortfarande delvis, behöver egentiden. Men nån gång efter halva graviditeten började det kännas jobbigt, oro för vad som skulle hända om han inte kom hem, alla olyckor, eller bara det att jag sover sämre när han inte är hemma. Mönstret är detsamma nu när Widar finns. Trivs inte alls med att sova själv på natten, särskilt inte när det är dåligt väder. Känner mig så ensam. Som tur gillar Widar att sova i vår säng, trots att han mest sover i vaggan nu, så han protesterade inte när jag la honom bredvid mig. Nu ligger han dock i vaggan igen efter maten, hoppas han sover till sex eller halv sju!
Han har tack och lov en bättre natt än jag. Otroligt vad lugn och avslappnad en bebis ser ut när de sover, så fridfullt. Fast när han drömmer så händer det mycket. Ögonen far fram och tillbaka under ögonlocket, munnen ler el gör grimaser, ljud och arm och bensparkar sker. Nyss skrattade han, i sömnen. Jag skulle vilja veta vad han drömmer. Minns han att vi busade innan han la sig ikväll eller är det nåt helt annat? Troligen nåt helt annat. Jag skulle också vilja sova och drömma så glatt att jag skrattar. Istället ligger jag vaken och känner mig illa till mods. Inte lätt att somna då. Längtar till gryningen, allt blir lite lättare då, konstigt för tankarna finns ju kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar