Nattens dikt- Tomten av Viktor Rydberg

Midvinternattens köld är hård,
stjernorna gnistra och glimma.
Alla sofva i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser hvit på fur och gran,
snön lyser hvit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står der så grå vid lad´gårdsdörr,
grå vid den hvita drifva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skifva,
tittar mot skogen, der gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
öfver en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar hufvud och hätta-
”nej, den gåtan är allt för svår,
nej, jag gissar ej detta”-
Slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen-
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk af sele och pisk och töm
Polle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar öfver
fylles af doftande klöfver.

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sofva der inne;
går till hönsen der tuppen står
stolt på sin högste pinne;
Karo i hundbo´ts halm mår godt,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt,
att de hålla hans flit i ära;
barnens kammar han se´n på tå
nalkas att se de söta små.
Ingen må det förtrycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
re´n genom många leder,
slumra som barn; men hvarifrån
kommo de väl hit neder?
Slägte följde på slägte snart,
blomstrande, åldrades, gick- men hvart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft;
der har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft
nära svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd af sin näpna maka.

Då har hon alltid att qvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
lifvet derute är fruset,
blott från fjerran af forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar ock, halft i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, hvarthän han skall fara,
undrar, hvar källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjernorna gnistra och glimma.
Alla sofva i enslig gård
godt intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser hvit på fur och gran,
snön lyser hvit på taken.
Endast tomten är vaken.

Viktor Rydberg