Söndag, sjukdom, resa, ledsamheter, önskan om att allt såg annorlunda ut

Widar i sin nya bilbarnstol
på väg till Örebro

Widar vilade gott i nya stolen!
Riktigt bra köp, 3 lägen, rymligt
toppen vid långkörning

Widar busade när vi kom hem

Ronja och Widar
busar

ballongbus

 Söndagen blev en jobbig dag. Vi åkte tidigt till Örebro och Widar skötte sig som en ängel och trivdes fint i sin nya bilbarnstol! Vi kom upp till sjukhuset och var där i några timmar. En ledsam och ändå lite fin stund.

 Men det är så jobbigt att se någon ha så ont och må så dåligt och sakta försvinna. Just nu är inte läget så bra och det känns förjävligt. Hittills har personalen varit förvånade och imponerade över att R fajtas så, men det är svårt när kroppen sakta tappar kraften och med det även viljan. Jag hatar att stå bredvid och inte kunna göra något.

Tack och lov busar Widar med R och hans särbo, han håller humöret uppe för oss allihopa. Jag hatar att han inte kommer kunna komma ihåg dessa stunder och att dessa stunder snart inte längre är möjliga. Allt är så definitivt när man frågar personalen, det trots att det fanns lite hopp om en längre tid för ett litet tag sedan när R orkade med ett par permissioner och så. Till slut orkade inte R mer utan fick be om smärtstillande och somnade och då lämnade vi honom och åkte 25 mil hem. Widar somnade i bilen och jag höll på att få migrän. Allt känns åt helvete och ändå ska man fungera.

Väl hemma busade Widar med Ronja, Matte fixade varma mackor och vi kollade på Solsidan och skrattade lite. Men mest känner man sig trasig och meningslös. Livet är inte rättvist och jag vet att det är så, men ibland blir jag så förbannat trött på hur det är. Att inte folk man tycker om bara kan vara kvar hos en.