Tomhet

När vi kom till Örebro idag så åkte vi först till R´s lägenhet för att kolla att städfirman gjort det de skulle så vi kan lämna in nycklarna för lägenhetsbesiktningen. Hyresvärden har legat på en hel del då en ny hyresgäst ska in 2 maj. De hade städat ur ordentligt, jag hade inte orkat fixa det så bra.

Har känts märkligt att vara där utan R fast jag en tid var där själv el tillsammans med R, var tredje vecka under ett år då jag läste tyska. Tidigare när vi varit där i år har det varit fullt med böcker, datorer och saker.

Nu var det tomt, kalt, städat och det ekade. Gick runt i lägenheten utan att verkligen kunna ta in att den nu inte längre är R´s. Alla minnen, alla tankar, alla händelser. Allt han tänkt, vetat, velat, önskat, levt där är borta. Hans adress är en av de få jag kan i huvudet och har kunnat sedan vi fick kontakt när jag var 13.

En adress jag besökt och skickat brev och vykort till under alla år, en adress jag sett på brev, kort och paket som kommit regelbundet sedan jag var 13. Nu kommer det inte mer. Aldrig mer. Allt jag har är allt jag har sparat.

Jag är glad för det som varit, men så oerhört ledsen för det som aldrig blev, för det vi aldrig hann med, för att vi på sätt och vis var lika dåliga med ord, något vi pratade och skrattade lite åt under den sista tiden. Sa adjö till en del av honom i lägenheten idag. Stängde dörren som för att stänga dörren till en del av mitt liv, en del av min historia. En del som jag fann sent och som tog slut alldeles för tidigt. Det kommer alltid finnas ett tomrum och minne. En längtan och saknad.

känsla av tomhet, bild google

Blir så dubbel till saker man har utav det som hänt. Nu när allt är borta utom minnessaker så känns saker så futtiga. Vi som lever i ett hysteriskt ha samhälle, alla dessa prylar och när man dör så är det inget värt liksom.

Men det har ju betytt något för personen, därför känns det så futtigt att det inte har något värde för någon annan. Fast det är ju inte sant, det går till välgörenhet och andra som kan ha glädje av sakerna.

Jag låter rörig för att jag är rörig. Tror jag vill ha sagt att sakerna borde vara värdefulla för andra med. Å andra sidan är saker bara saker, minnena av personen är ju något annat. Kanske spar man saker för att man är så rädd för att minnena ska blekna? Fast just nu poppar det upp minnen hela tiden och påminner om tomheten nu när han är borta. Samtidigt så har han inte alltid funnits där och vår kontakt har inte alltid varit självklar. Har funnits en tomhet både före och efter. Skumt.

Hör hur jag snurrar in mig i mina tankar så det är bäst jag ger mig. Tomhet kan kännas på olika sätt, konstigt hur saker man inte ser eller kan ta på kan fylla en.