Sorg, känsla i vinden, saknad och sårad

Gick upp tidigt i morse efter en tämligen orolig och sömnlös natt. Körningen till Örebro var asjobbig, en massa vägarbeteten och otäcka olyckor och förseningar. Väl vid kyrkan så var det lugnt. Solen sken, allt blommade och det blåste milt. Kändes så lugnt och som en bra dag för en sorglig sak.

Vi fick urnan med askan efter R. Det är lika märkligt varje gång jag ser en urna. Jag begriper inte hur en människa kan bli en hög med aska i en urna. En människa som levt, som gått bland oss. Samtidigt så tycker jag om kremering, skrämmer mig att folk läggs i kistor och äts av maskar. Det var en fin urna, det kändes sorgligt, men ok och nedsänkningen i graven blev känslosam. Men det är en så märklig upplevelse. En så sorglig upplevelse. Definitiv.

Ändå kändes det som om han var med oss. Som om han hörde oss, fanns där i vinden. Viskade vid graven att han skulle vaka över Widar, tänker att han kommer följa honom även om det gör mig ont att han inte får se honom växa upp, att de inte får lära känna varandra. Ibland kan man liksom känna närvaron av en människa, nästan känna en svag röklukt, en pust som bara får en att tro att personen är där, på riktigt. Att man bara inbillat sig allt det hemska. Låter flummigt, men för en liten stund kändes det så.

Vi stod där alla och alla sörjer, på sitt sätt, man är samman och ensam på en gång. Kanske bara min känsla, men man kan vara samman och ensam ändå. Med sin sorg, med sina känslor, med sin ledsenhet. Saknar människan och sörjer det som aldrig blev. Det var så mycket kvar. Samtidigt glad för alla minnen, för det vi fick och för att vi hann prata om många svåra och viktiga saker. Så många känslor som blandas med en tomhet. Jag både sörjer det jag kände och det vi aldrig hade om det nu låter vettigt.


Blev dessutom så berörd över minnessaker som jag fick med mig och som Widar kommer få del av när han blir äldre. Känns fint att veta att R kommer finnas länge för många människor. Att han finns i deras minne. Så länge vi minns så finns han ju.

Efter urnsättningen fikade vi och pratade en del och trist nog så så avslutades lunchen på ett obehagligt sätt då X tog upp en hel del sårande saker som gjorde mig helt förtvivlad. Vissa människor hör nog inte hur illa de gör andra. Orkade inte hantera det så det blev andra som fick gå in och bryta och det är jag tacksam för. Fick möta värme också, men de hårda orden gör ändå ont, så himla ont. Mådde fysiskt illa av det.


Ser på det jag skrivit att det är lika rörigt som jag är jag just nu. Att köra hem var en känslomässig berg och dalbana och jag var helt slut när jag kom hem. Migränen mullrade, men hölls på avstånd med mediciner. Hade längtat så oerhört efter Widar och Matte och det var otroligt skönt att få känna Widars armar runt halsen och sitta hos Matte en stund. Andas ut.

Själar säger aldrig farväl...