Så känner jag mig, trasig. Jag orkar bara inte hantera allt. Hur man än gör så blir saker ständigt fel och människor blir aldrig nöjda. Jag är så trött.
Vet att jag kämpar emot all skit och trötthet, deppighet med näppar och klor. Effekten blir att jag stundtals kommer på mig själv att i närvaro av andra vara överpositiv, hurtig och glad för att nattetid och ensam bara trasa sönder igen.
Psykologen snackar något om att jag måste låta det dåliga måendet få vara ok också, men då kommer jag ju inte gå ur sängen. Jag är så trött, så less, så meningslöst trött. Men kanske borde jag ta henne på orden och testa att bara sjunka ner i skiten, men kommer man upp då? Eller drunknar man i allt? Det är så förbannat mycket som pockar på när man börjar rota i det. Svårt att plocka ihop allting bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar