Lite hopp kanske

busungen

Widar har busat järnet idag trots en del nysningar. Medan jag var hos psykologen och gick en sväng ensam så busade han med Matte på lekplatsen mm trots det trista duggregnet. Så höstblött ute nu. Är tungt liksom. Men dagen har ändå gett en liten känsla av hopp, har skrivit det förut, det är något som håller på att hända.

Var skitjobbigt att gå till mötet idag, men det var nog första gången som samtalet hos psykologen inte bara var jättetungt. Är alltid så trött när jag kliver ut därifrån. Stannar nästan alltid i trappan och andas ett par djupa andetag innan jag kliver ut på gatan, är så trött efter allt vi pratat om, eller ja ibland är tystnaden och tankarna minst lika tröttande.

busfrö

Men det gav en liten hoppfullhet att allt inte bara var jättetungt och att psykologen tycker sig se en förändring de sista veckorna. Tror att medicinen, samtalen och tiden gör att jag börjar komma tillbaka. Att jag är här, i mitt liv lite mer än under den där blöta fuktiga svarta filten som håller på att kväva mig annars.

Kunde känna det en liten stund innan allt rasade ner i huvudet igen, men försöker tänka att jag kan känna det, det finns där. Mår skit ikväll igen och brottas med ångest och en hel del rädsla. Men jag håller hårt i min lilla strimma hopp och busar med mitt lilla busfrö och försöker njuta av en go film med min fina sambo!