En operation som trots allt gick bra

klockan 07.05 på fastande
mage på väg till
sjukhuset

I går gick Widar igenom sin operation och det gick trots allt. I dag har han ont, får inte äta fast föda och ska ta det lugnt.

På grund av infektionsrisk och blödningsrisk får han inte träffa andra barn och är hemma från dagis. Dagens playdejt är också inställd och även om han nog skulle vilja så skulle han inte orka. Kommer vätska och blod från näsan och öronen och han har en fläskläpp och svullen blå näsa. Lilla liten.

på väg in till operationsavdelningen

Men nu är det gjort och det är nog tur för enligt läkaren hade han så mycket gojs i öronen att det var som klister och han kan inte hört någonting nästan. Skumt, för vi tycker ändå han hör en del, men han använder väldigt mycket tecken och ljud.

Nu är han ljudkänslig vilket märks tex drar han ner ljudet på mobilen vilket han inte brukar. Nu hoppas vi att han slipper infektioner och att talet kommer igång lite mer. Han snackar ju en del, men det är mycket ljud och tecken också.

i väntrummet fanns en fungerande
spis och borrmaskin!

Widar storgillade
borrmaskinen

info till oss

ombytt till sjukhuskläder

en gammeldags leksaks
telefon roade

vem är tjusigast? Matte
eller clownen?

hallå

finaste

Matte goes qrazy with
hospital ants....

bus

Vi läser Totte och väntar på
narkossköterskan

dags för sövning

Medan Widar opererades
gick vi igenom sjukhuskorridorer
så deprimerande

den obligatoriska fikan, som om
det skulle skingra oron...

På salen efter uppvaket

Lilla liten och Matte

Det var oerhört skönt att få ta med liten hem och det tyckte nog Widar med. Han skrek så fort han såg en sjukhusklädd människa så nu är han lika skraj som efter förra operationen. Blir mycket doktorslek framöver. Det hjälpte inte med att de försökte ge honom isglass osv. En del var antagligen att han vaknade för tidigt ur narkosen vilket inte är så bra. De blir så förvirrade av det.

På väg hem med en yr
liten Widar

Annars så gick sövningen lugnare den här gången. Han fick något medel i rumpan och somnade hos oss på sängen efter sju minuter. Visserligen blev han orolig, så där som man blir när man inte riktigt förstår vad som händer men det var mycket lugnare än sist. Nålar osv satte de efter att han somnat.

Men det är läskigt att se hur kroppen slutar lyda och ögonen rullar bakåt så ögonvitan syns, huvudet faller bakåt och ens barn försvinner från en. När sköterskan som hade hand om oss bar honom till operationen hängde han alldeles slapp. Visserligen bra då det betyder att han sjunkit ner i sömnen, men helt vidrigt för en orolig mamma. Även om personalen är lugn och bemöter en bra, så är det absurt jobbigt.

Att sedan gå och fika och försöka prata funkar så där. Man tänker bara på liten. Dessutom mår jag illa av att gå i sjukhuskorridorerna, tänker på R och andra som lämnat, tycker det luktar död och vill bara hem, ta med de mina hem. Det är bra att det finns sjukhus, men jag vill inte behöva vara där och jag avskyr att vänta. Men efter en timme var W på uppvaket och vi fick gå in till lilla liten. Så oerhört små de ser ut i en sjukhussäng med dropp och syrgas, nålar och annat.