Barbacka och Zeb Macahan

Som några av er vet så har jag börjat rida igen efter efter ett 20 årigt uppehåll. Det är banne mig ingen piece of cake ska jag säga. Men en gång i veckan åker jag till stallet och sniffar häst och för ett par timmar glömmer jag all annan skit.


Jag har hunnit rida tio gånger nu på fem olika hästar i storleken 158-181 cm i mankhöjd, dvs ett antal hundra kilo som jag försökt rida i någon form av vettig form. Det har milt sagt gått både bra och dåligt och det är precis som när jag var yngre, jag funkar bäst på lite heta och galna hästar. Jag har hunnit hoppa, rida dressyr, longera, träna sitsträning, rida ut mm.

I går var det dags för hästbyte och det var med en viss oro jag kollade hästlistan när jag kom till stallet i går samtidigt som lågtrycket gjorde att det blåste upp rejält. Hoppades på att slippa den hästen som jag fick, en av stallets absolut trögaste hästar. Så seg att ridläraren rekommenderade att jag har sporrar till nästa gång.

Inte nog med detta utan vi skulle dessutom rida barbacka....BARBACKA alltså! Det är ju lätt 25 år sedan jag red barbacka och då på en ponnyrygg och inte en vass hästrygg... Jisses...

Fixade i ordning hästen och eftersom den verkade varit på lerspa och var fullständigt indränkt i torkad lera var jag glad att jag kommit ihåg att ta mina allergitabletter. Utan dem förvandlas jag till en kliande, utslagstokig och nysande människa. Det är tyvärr så att jag fortfarande är allergisk...=(

Väl klara var vi ungefär halva gruppen som tagit sig an utmaningen att rida barbacka medan andra halvan valde att rida med sadel. Bara att krångla sig upp på hästryggen utan stigbyglar och med säkerhetsväst var inte särskilt enkelt...Man är ju smidig som ett kylskåp. Men upp kom vi och sedan vidtog en lektion med alla tre gångarterna, markarbete och slutna och öppna.

hästen jag red och ska rida fram
till jul

I början kändes det väldigt vingligt och man blir oerhört medveten om att hästen har en ryggrad och att den kommer i närkontakt med ens egen svanskota...Känns inte så farligt medan man rider, men sen...

Dessutom så hade jag alltså en av de trögaste hästarna i stallet, 670 kg häst som måste drivas hela tiden under en timme. Jag var helt slut och höll på att bli galen. Att driva, driva och driva med ben och säte på en häst som lugnt dissar både skänkel och spö.

zeb macahan

När lektionen väl var över var jag helt darrig trots att jag gjort ett par skrittpauser när jag blivit yrslig och andfådd, med för högt blodtryck blir man lättare andfådd och yrsel så det känns som om man ska svimma. Men det gick trots allt bättre i slutet så jag var ok med lektionen och rätt stolt över att jag ridit barbacka en hel lektion utan att ramla av!


Men när jag hoppade av var jag helt böjd i benen, såg ut som Zeb Macahan när jag stapplade in i stallet. Hade sånt flyt att någon skulle rida samma häst som jag efter min lektion så jag kunde lämna över hästen till henne. Med en skinnflådd rumpa och bred stapplande gång traskade jag bort till bilen och drog hem.

Tänk, förr när man red var sånt här hur enkelt som helst och nu så får man träningsvärk, skinnflådd rumpa och är helt slut, jisses. Men jag får sniffa häst och få saker luktar så gott som hästar gör och för en stund varje vecka så har jag fokus på något annat än mitt halvtaskiga mående! Nästa vecka kör vi igen!