söndag 23 mars 2014

Vårskrik i Särö västerskog

Idag var vi en sväng till Särö Västerskog, ett naturreservat vid Särö, alldeles vid havet och med en riktigt gammal skog som får leva sitt eget liv, mer eller mindre i allafall. Det är en av mina favoritplatser. 

Direkt vid havet, man går genom skogen för att komma till den lilla stranden och oftast är det inte överbefolkat. Det är fint, litet och lugnt och ofta så kan man hitta en liten plats i lä så man kan fika och njuta av solen som alltid tycks skina här. 

Å andra sidan åker vi inte hit i ösregn med en snart fyraårig grabb...Man får välja sina tillfällen. Hade jag haft råd och kunde fått slippa för nära grannar så hade jag lätt köpt hus här. Men jag saknar dessa miljoner som krävs...
vid parkeringen fanns vattenpölar och ni anar ju hur gärna liten ville hoppa...
ingen bra ide tyckte vi, utan gummistövlar i början av utflykten...nja ingen bra ide
blev impad av liten som behärskade sig så mycket att han bara gick genom pölen!

träden är gamla och stora, men fortfarande nakna
men snart så kommer knopparna slå ut och grönskan blir underbar
Vinden låg på från fel håll märkte vi när vi kom dit, men vi hittade ändå en plats med lite lä vid stranden. I skogen var det ju bara skönt, där kom solen fram och vinden kom inte igenom. Att se hur allt spirar och hur djurlivet börjar vakna upp och få prata med Widar om det vi ser och känner är nytt och roligt. Han är väldigt nyfiken och vill veta allt, även sånt vi inte kan svara på. Saker som föranleder ett snart besök på barnens bibliotek Miini. Jag och Matte hjälps åt med att försöka ge svar på allt och inget och den evigt upprepade varför frågan....
massa mossklädda stenar

vi kom nära en vårfjäril som höll på att landa i Widars hår...
Han har en massa fantasi och pratar nästan oavbrutet. Pinnar blir uppfinningar, stenar blir magiska verktyg och tankar om stora byggen och att se spännande djur gör att man märker hur det rör sig i huvudet på honom. I ena stunden så stor, i nästa så liten och ibland så galet självklar att man bara kan le åt honom.
Widar samlar pinnar för att leka med dem i vattnet
 
väl framme vid stranden kröp vi upp mot en gigantisk sten
och fick lite lä. Det blev fika och solmys innan vinden kylde ner oss
 Men det är skönt att vi är två vuxna för ibland kan han driva oss till att vilja slita vårt hår...
vackert

widar vill inte alltid vara med på kort
 
snacka om vindpinad, men stark tall
Det blev många foton och många djupa andetag. Älskar att vara vid havet, lukten av hav, vågorna, känslan av något evigt, varande. Vi letade snäckor och fina stenar och tittade på hur vågorna rörde sig och hur de lät. Vi ploppade sten och försökte stoppa havet, ett omöjligt företag så klart. Det blev fika och funderingar och nästa gång vi kommer tillbaka så är det kanske lite varmare i vattnet. Nu kom vantarna fram och till slut fick vi ge oss då liten frös.
vackert igen

många blåmusselskal

vår lilla snäcksamling

Widar skulle stoppa vattnet med den här träbiten,
det gick sådär ;)

vattnet var svinkallt
 
det var högvatten så vi kunde inte gå ut till den lilla ön idag
inte utan att bli blöta iallafall
   
tallarna är hööööga....

finaste vildungen som bar picknickryggan hela tiden!
 Det är härligt med utflykter och det är alldeles speciellt att få dela det med Widar. Att ha familjetid blir onekligen än mer speciellt nu när vi jobbar båda två och Widar är på förskolan heltid. Det är en omställning för oss alla tre. Något så enkelt som att jaga varandras skuggor och prata om solen och skuggan kan bli värsta grejen när man går genom skogen! Widar blev rätt uppspelt och gjorde olika skrikljud och då vi inte var ensamma så försökte vi få honom att inte skrika så högt.

Men då var det en härlig kvinna som log och sa att det är nog vårskriket! Jag kunde bara le och tänka att ja, men visst så var det ju. Frågade Widar om han hade en massa bubblande vårskrik i kroppen och han skrattade och sa ja mamma och så ylade han lite till. Blev glad av den kvinnan, hon sa ju precis helt rätt sak, istället för att gnälla på att vår lilla vildunge var för högljudd och vem får inte vårskrikskänslor a la Ronja Rövardotter när våren bubblar inom en och runt omkring?!
vi hittade våra första vitsippor,
snart kan man lägga sig ner i hav av vitsippor
Alldeles innan parkeringen hittade vi underbara blyga vitsippor som höll på att slå ut. ett seriöst vårtecken om något eller hur?!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar