ångest

Det är konstigt hur den kan smyga sig på en och sedan rulla in över en våg efter våg så till den grad att jag knappt kan andas och smärtan i magen får mig att vilja kräkas. Så fort jag inte fokuserar på något annat, eller någon annan så tar den över mina tankar så jag får härdsmälta och världen går i bitar omkring mig.


Det gör ont i mig, i själen, i mig. Jag kommer inte undan, kan inte värja mig. Tumlar runt och håller på att dränkas i den. Så total, så massiv att jag skulle kunna göra något galet bara för att slippa vara i det. Tar så oerhört mycket kraft att inte gå i bitar, att hålla i hop sig till en något så när fungerande enhet. Det går när jag är tillsammans med familj och vänner, när jag har fokus på jobbet eller rider.

Men när jag är själv, själv med mina ältande tankar så kan den slå undan benen på mig. Jag känner den av och till resten av dagen också, hur den lurar på mig och bara vill välla fram och jag hatar det. All ångest, "vanlig" ångest och panikångest. Om du har upplevt det så vet du vad jag talar om och hur starkt det är.

Rulla på ångesten mumlar psykologen och jag kan bara le snett och undra om hon vet vad ångest är? Om hon rullar på ångesten i sitt liv eller om hon lever som den psykolog hon är? Undrar stilla hur andra människor gör? Varför gör inte deras ångest så ont att de vill gå i bitar och upphöra att existera för existerande gör så ont? Vad vet de som jag inte vet? Vad gör de som jag inte gör? Varför inte jag bara kan gå och lägga mig och sova lugnt och vakna utvilad? Istället lägger jag mig med ångest som gör det svårt att andas och få ro, jagas av mardrömmar som får mig att vakna alldeles kallsvettig eller inte sova alls. Det är märkligt och jobbigt.

breath